Att leva med en sorg.
Men när jag tänker på tiden när han kom blir jag bara ledsen.
Jag är ledsen över att jag inte fick hålla honom direkt.
Jag är ledsen över att det dröjde TRE timmar innan jag fick lämna förlossningen och bege mig mot Neonatalen.
Jag är ledsen över att vi inte fick reda på exakt när han skulle flyttas till Mölndal, för jag hade velat vara där och säga "hej då vi ses snart".
Jag är ledsen över att vi fick så lite information, inte förens jag bröt ihop inför M vågade vi fråga om NÄR vi skulle få ta hem vår pojke.
Varför antar vården att man skall veta om sådana saker som för tidigt födda barn? Bara för att vi var lugna och tänkande föräldrar känns det som om att vi lämnades lite för oss själva. Vi klarade ju oss utan deras hjälp tror jag de tänkte. Var det kanske därför vi inte fick en ansvarig sjuksköterska? Var det därför vi svävade i ovisshet om när vi skulle få ett familjerum, när vi skulle få åka hem och vad tusan vi skulle göra när vi kom hem?
Allting har ju gått bra, men ändå har jag den där lilla skärvan i hjärtat som gör så ont så ont ibland. På att saker och ting kunde ha varit annorlunda. Fast man kan inte ha ont så länge i sällskap med en gungande, nästan-krypande, sittande åttamånaders guldklimp.