Velig.
Jag vågar ju hoppa hinder och allt sådant på samma sätt som när jag var liten - även om jag tänker efter lite mer nu. En del saker som man gjorde då gör man inte nu, plus att man har lärt sig ganska så mycket mer. Det är ändå 10 år sedan jag sålde Boyfriend. 14 år sedan jag sålde Ronja. Det är också 6 år sedan min förra egna häst såldes. Hur kan tiden rinna iväg? Svammel.
Ännu en gammal klasskompis har fått barn, en kille jag var ihop med i sjuan. Alla, verkligen alla, verkar få barn i år. Jag tycker det är lite läskigt. Och på något sätt väldigt jobbigt. Det känns som om att jag fortfarande är 18 år och alla har blivit vuxna utan jag. Visst, jag har gift mig, men det är fortfarande mer vuxet att skaffa barn. Och jag tänker fortfarande mest på hästar och hur jag skall få det att gå bättre på nästa tävling eller träning eller om jag borde köpa nya ridbyxor igen. Alla andra har blivit vuxna och jag är fortfarande kvar i min tonårsbubbla.
Borde jag inte veta vad jag vill göra med mitt liv nu? Och om jag vet lite granna - borde jag inte sätta fart och göra det då? Jag vet att jag inte orkar jobba med människor på det sätt jag gör idag eftersom jag inte gillar när det är för mycket folk. Framför allt inte när det känns som om att min kompetens inte räknas, som om att man bara är ett fån bakom disken. Jag har utbildat mig alldeles för mycket för att inte ha ett bättre jobb och bli behandlad på det sätt som man blir.
Det är så mycket jag borde ha gjort, jag borde ha tagit min praktikplats hos veterinären och sedan sökt till Skara. Jag borde ha gjort så mycket som jag inte har gjort att jag ibland blir lite rädd. Hade jag tagit platsen, sökt och pluggat i Skara hade jag varit klar nu. Jag hade jobbat med det bästa som finns i hela världen, nämligen djur.
Men jag hade kanske aldrig träffat Martin. Och han är det bästa som någonsin har hänt mig. Han gör så jag kan andas vid tillfällen då jag innan jag träffade honom inte hade haft luft kvar att andas in. Jag andas lättare när jag vet att han finns.
Har jag drabbats av någon jäkla kris?
Förstå mig rätt. Jag älskar mitt liv, men inte mitt jobb.
Idag red vi i skogen. Martin följde med på en promenad.
Följ min blogg med bloglovin
Gud va jag känner igen mig i det du skriver om, shit. Jag är dock inne i någon slags "20årskris", där man inte vet ett skit om vad man vill göra med sitt liv. Är det nu man ska bestämma sig liksom? Blir helt galen. Jag älskar hästar, men älskar också mode. Dock slår inte känslan av en bra runda eller en ny pingla i stallet, en ny tröja i garderoben. No way.
Förlåt att jag skrev här, huxflux bara sådär. Men du kanske förstår mig lite? Jätte härlig blogg har du i alla fall. Glad att jag trillade in här!